21:a December 2011.
Hejsan.
Just nu skriver jag bara av min tristess, antar jag? Jag har så sjukt tråkigt. Hade endast skola mellan 08.25 och drygt 10.45. Efter detta fick jag reda på att vi inte skulle ha någon svenska mellan 12 och 14.00, så det var bara att åka hem.. Till ett tomt hus då mina föräldrar åkt till Uddevalla för att handla de sista julklapparna. Jag sitter fortfarande själv. De är någon annanstans nu. Snart kommer de hem med pizzan förhoppningsvis.. De har också varit jävliga med att lägga två paket under granen.. Men de har då fan inte satt något namn på dem.. FML! Så himla nyfiken.. Det kommer sluta med att jag sitter där igen på julafton och tjatar om att få öppna paketen. Det blir alltid så. Haha
Jag har ingen direkt julkänslan, eftersom att det inte finns någon snö. För endast två veckor sedan fick jag syn på julkort som låg på köksbordet. Jag blev chockad över att de skickat de så tidigt, sedan så insåg jag att det bara var en vecka kvar tills julafton..
Ser fram emot juldagen, ha lite julmys hos Matilda. Jag ska ha klackarna i taket. Måtta ska man dricka med, men han får inte hänga med.. Tyvärr.
Just nu skriver jag bara av min tristess, antar jag? Jag har så sjukt tråkigt. Hade endast skola mellan 08.25 och drygt 10.45. Efter detta fick jag reda på att vi inte skulle ha någon svenska mellan 12 och 14.00, så det var bara att åka hem.. Till ett tomt hus då mina föräldrar åkt till Uddevalla för att handla de sista julklapparna. Jag sitter fortfarande själv. De är någon annanstans nu. Snart kommer de hem med pizzan förhoppningsvis.. De har också varit jävliga med att lägga två paket under granen.. Men de har då fan inte satt något namn på dem.. FML! Så himla nyfiken.. Det kommer sluta med att jag sitter där igen på julafton och tjatar om att få öppna paketen. Det blir alltid så. Haha
Jag har ingen direkt julkänslan, eftersom att det inte finns någon snö. För endast två veckor sedan fick jag syn på julkort som låg på köksbordet. Jag blev chockad över att de skickat de så tidigt, sedan så insåg jag att det bara var en vecka kvar tills julafton..
Ser fram emot juldagen, ha lite julmys hos Matilda. Jag ska ha klackarna i taket. Måtta ska man dricka med, men han får inte hänga med.. Tyvärr.
5:e December 2011.
Hejsan!
Jag var i Ullared i helgen. 2400 kr fattigare. Dock gick mina grejer på 1850 kr, fick ju en lista ifrån Matilda, Tina och mamma också! Det som kostade mest var alla ridgrejer, bara de gick på 1007 kr. Utöver detta var det nödvändiga saker som behövs och självklart julklappar!
Jag är jätteseg idag och hinner inte med. Jag känner mig jättestressad i skolan. Inte nog med att jag ligger efter i den kursen som vi håller på med nu, (Eftersom att jag höll på så länge med en tidigare kurs.) så är jag också med i elevstyrelsen här i skolan. Jag och min klasskamrat har fått ansvaret över Spex- och studentfotograferingen. Vi ska hitta ett företag som ska ta bilderna och sedan ordna alla scheman så att det passar alla. Scheman kan vi inte ordna förens skolkatalogen har kommit, vilket den förhoppningsvis gör nu i veckan. Efter detta känns det som om att vi får stressa som tusan med att få tag i ett företag. Vi måste också prata med två människor som jobbar med ungdomarna här i skolan om de kan hjälpa till, vilket de oftast brukar göra. /Stressad.
Jag har hål fram tills två. Jag har ingenting att göra. Musik får göra min dag. Ska hem och plugga. Har ingen ork till att träffa någon idag känns det som. Vill ligga under min filt med ärmar, mina duntofflor, med tända ljus och plugga. Det är vad jag vill. Det kommer sluta med att jag städar som en toka och sen ligger helt död i min säng istället.
Imorgon ska jag ut till stallet igen, ser fram emot det. Faktiskt. Även om jag är livrädd för att ramla av och dö.
Jag var i Ullared i helgen. 2400 kr fattigare. Dock gick mina grejer på 1850 kr, fick ju en lista ifrån Matilda, Tina och mamma också! Det som kostade mest var alla ridgrejer, bara de gick på 1007 kr. Utöver detta var det nödvändiga saker som behövs och självklart julklappar!
Jag är jätteseg idag och hinner inte med. Jag känner mig jättestressad i skolan. Inte nog med att jag ligger efter i den kursen som vi håller på med nu, (Eftersom att jag höll på så länge med en tidigare kurs.) så är jag också med i elevstyrelsen här i skolan. Jag och min klasskamrat har fått ansvaret över Spex- och studentfotograferingen. Vi ska hitta ett företag som ska ta bilderna och sedan ordna alla scheman så att det passar alla. Scheman kan vi inte ordna förens skolkatalogen har kommit, vilket den förhoppningsvis gör nu i veckan. Efter detta känns det som om att vi får stressa som tusan med att få tag i ett företag. Vi måste också prata med två människor som jobbar med ungdomarna här i skolan om de kan hjälpa till, vilket de oftast brukar göra. /Stressad.
Jag har hål fram tills två. Jag har ingenting att göra. Musik får göra min dag. Ska hem och plugga. Har ingen ork till att träffa någon idag känns det som. Vill ligga under min filt med ärmar, mina duntofflor, med tända ljus och plugga. Det är vad jag vill. Det kommer sluta med att jag städar som en toka och sen ligger helt död i min säng istället.
Imorgon ska jag ut till stallet igen, ser fram emot det. Faktiskt. Även om jag är livrädd för att ramla av och dö.
1:a December 2011. - Blev visst ett långt inlägg?
Jag har rotat igenom mina gamla kollegieblock ifrån högstadiet den här veckan.
Det var så jäkla många minnen som kom upp. Det resulterade med att jag satt i min soffa, gråtandes och skakande utav ilska. Jag blev så arg över hur jag kunde låta människor behandla mig på det viset. Fanns det inga människor med vett innanför pannbenet på den tiden?
- Ett inlägg från den 13:e september 2007.
"Jag har klarat mig rätt så bra ännu, Dom har inte sagt så mkt .. Typ bara .. Emoshit, Skabbfitta, Äckel, Fanskap .. och när jag gick emot dom så ofc säger nån " Vad äckligt de blev här nu då" .. sen typ har dom stoppat in fingrarna i käften när jag gått förbi .. en annan har axlat mig, Några trycker in vassa pennor i armarna på mig, Endel trycker och slår skit hårt på armarna och ***** i min klass knuffade in mig i en dörr så jag slog i huvudet ..
aja, Jag är rätt så van nu mera .. "
- Rätt van nu mera? Man ska inte behöva vara van vid sådant. Man ska inte acceptera sådant överhuvudtaget.
Här hade jag gått på högstadiet under en månads tid och jag skrev att jag var VAN. Jag sitter nästan och gråter utav ilska när jag skriver detta eftersom att när jag läste detta fick jag delvis fina flashbacks, men även hur vissa människor verkligen är funtade. Efter drygt två månader på högstadiet började jag skolka och sket totalt i allting. På möten i åttonde klass sa mina lärare att det kom som en chock för de att jag var mobbad. Det var ingen jävla chock. De visste om det hela tiden, men alldels för fega och lata för att bry sig. Lärarna visste mycket väl om detta, men de var allt för rädda för att göra någonting. Det var alltid lärare som påpekade min frisyr. Under en engelskalektion gick läraren fram och flyttade min lugg och jag slog till henne på armen. Det blev världens jävla liv efter det. Det fanns en lärare som verkligen såg att jag mådde dåligt när någon slängde en spydig kommentar emot mig och det var min svenskalärare. Han var liksom den enda som riktigt accepterade mig för hur jag såg ut och vem jag var egentligen. En lärare, utav minst 20 st som jobbade där. Lärarna gjorde ingenting. Eller jo, de tvingade mig att besöka kurator och skolsköterskan när de fick syn på att jag hade skurit mig. Jag gick aldrig till kuratorn. Efter att jag varit hos skolsköterskan i tio minuter gick jag därifrån och drog hem direkt. Hon försökte få mig att tro att det var mitt fel att de mobbade mig, att jag faktiskt kunde ändra på mig för att det skulle bli lättare för mig. Det är för fan inte jag som ska ändra på mig, jag har all rätt i världen att få se ut som jag vill.
Jag minns också att vi hade en vikarie under en tid, jag tror det var under 2007. Han var awesome. Han accepterade alla. Han bodde också i Vargön så vi åkte samma buss hem och han satte sig bredvid mig. Då får jag reda på att mina lärare snackar skit om mig inne på lärarrummet, om mitt utseénde. Där fick jag nog.
Jag gick ner för trappan, efter att ha haft en lektion. Det kommer fram tre flickor som gick i åttan och ställde sig ivägen. De stirrade länge på mig innan de frågade.. "Hur gör du för att se så konstig ut?"
Under andra året på högstadiet, åttonde klass, skolkade jag såpass mycket att skolan kopplade in socialen. Jag var, tydligen, borta under totalt 19 skoldagar i rad.
"Under utredningens början hade Therese svart hår framför ansiktet och gick nästan hela tiden endast i svarta kläder och nitbälten, hon sa knappt någonting och svarade inte under tilltal. Under utredningens gång har hon färgat håret ljusare och går även i färgglada kläder, gladare."
- Jag kanske hade färgat håret ljusare, hade lite färggladare kläder på mig. Tror ni jag var gladare för det? ÄR NI HELT JÄVLA INKOMPETENTA ELLER? Jag mådde minst lika dåligt som när utredningen av SOC började som när den led mot sitt slut. Utredningen gjorde ingen större skillnad. Det kollade mest bara läget. De kom fram till att skolan skulle ge mig hjälp med de flesta ämnena för att komma ikapp. Gjorde de det? - Nej.
På våren 2008 blev jag inlagd på BUP p.g.a. att jag var suicidrisk och hade ett grovt självskadebeteénde. Tro själva fan det. Hösten 2008 var den värsta perioden i mitt liv hittills, jag led av kraftiga humörsvängningar, jag var nästintill arg hela dagarna. Jag slog folk som sa något till mig. Jag svarade inte på tilltal i hemmet, jag hade inga gränser. Jag blev det som jag fruktade. Jag blev en mobbare, jag hoppade på människor som endast stod och glodde. Jag levde mitt liv som jag ville. Jag utsatte mig själv för risker genom att träffa främmande pojkar i andra städer - Som jag endast pratat med över nätet. Under den här perioden trodde mina föräldrar att jag gick på droger eftersom att jag var så våldsam. Jag gick ur åttonde klass med 45 poäng. D.v.s. 3 G och 1 VG.
Höstterminen 2009 (Nionde klass.) valde BUP att göra en utredning för att ta reda på vad som var "fel" på mig. Lärarna hade lovat att ge mig extra hjälp, vilket aldrig blev av. Min pappa ringde skolan och försökte få tag i rektorn, men fick istället tag i vår nya vice rektor. Han visste inte ens om att jag fanns och att jag hade sådana problem som jag hade. Min pappa blev rasande och skällde ut honom. Efter ett möte med denna snubbe och alla andra lärare så började jag skärpa till mig och kom iallafall till skolan, det resulterade med att jag fick 85 poäng när jag skulle ut på jullov.
I Februari 2010 kom mina resultat ifrån BUP. ADD, PTSD, Depression, Koncentrationssvårigheter och dissociativa störningar. I Mars 2010 fick jag medicinen Concerta, som gör att man håller sig samlad och lugn. De gjorde så att jag höjde mig med 60 poäng på två månader. Jag gick ur högstadiet med 140 poäng.
Idag tänker jag, var det mig eller lärarna som det var fel på?
Måste få lägga till att mina föräldrar slet som djur för att jag skulle få ha det så bra som möjligt. De la all sin tid för att jag skulle klara högstadiet. Min pappa har högt blodtryck och i och med att han stressade så mycket med mig, samtidigt som han jobbade för tre personer på sitt jobb fick han två proppar i sitt öga. Det är nog det jag mest får dåligt över. Idag kallar de flesta mig för bortskämd. Men jag fick ett nyrenoverat rum ifrån mina föräldrar eftersom att de ansåg att jag förtjänade det när jag klarade högstadiet och kom in på en linje.
Jag hatar egentligen att skriva sånt här, eftersom att jag alltid ångrar mig och tar bort det jag skrivit.
Jag försöker alltid få ihop någonting i mitt huvud. En klarhet över allting.
Ibland kan jag faktiskt inte förstå någonting. Det är då det uppstår konflikter och huvudet kopplar bort allting.
Jag ser inte vad andra ser. Jag fokuserar inte. Jag anstränger mig inte. Inte ens lite.
Men vad hjälper egentligen? Ingenting, inte ens tiden. Den läker inga jävla sår, den enda som kan göra skillnad är jag. Jag vill att allting ska fungera, men ingenting gör det. Vissa stunder är bra, andra är ett stort kaos av ingenting.
Av missförstånd. Av tomhet.
Jag är ingenting.
Kvarglömd, en borttappad nalle.
Minnen.
Minnen. Vad fan ska det vara bra att ha för? Ångest, hat, sorg, ilska.. Kärlek.
Ser du ur samma vinkel som jag? Känner du samma sorg och ilska som jag?
Ingen kan skölja av den smuts som jag bär på. Vider.
Det är så egentligen. Ingen förstår någonting.
Du låtsas att må bra för att mänskligheten inte ska förstå att du är ett riktigt jävla psykfall.
Människor som är lyckliga, människor som ser ljust på livet, som har ett ljus.
Jag avundas dem, för jag har ingenting.. Som får mig att vilja göra någonting.
Jag vill inte att människor ska skrika åt mig, jag vet att det är fel på mig.
Jag behöver inte få höra det från andra, jag har redan förstått det.
Jag ska sluta tråka ut er nu, okej?
Det var så jäkla många minnen som kom upp. Det resulterade med att jag satt i min soffa, gråtandes och skakande utav ilska. Jag blev så arg över hur jag kunde låta människor behandla mig på det viset. Fanns det inga människor med vett innanför pannbenet på den tiden?
- Ett inlägg från den 13:e september 2007.
"Jag har klarat mig rätt så bra ännu, Dom har inte sagt så mkt .. Typ bara .. Emoshit, Skabbfitta, Äckel, Fanskap .. och när jag gick emot dom så ofc säger nån " Vad äckligt de blev här nu då" .. sen typ har dom stoppat in fingrarna i käften när jag gått förbi .. en annan har axlat mig, Några trycker in vassa pennor i armarna på mig, Endel trycker och slår skit hårt på armarna och ***** i min klass knuffade in mig i en dörr så jag slog i huvudet ..
aja, Jag är rätt så van nu mera .. "
- Rätt van nu mera? Man ska inte behöva vara van vid sådant. Man ska inte acceptera sådant överhuvudtaget.
Här hade jag gått på högstadiet under en månads tid och jag skrev att jag var VAN. Jag sitter nästan och gråter utav ilska när jag skriver detta eftersom att när jag läste detta fick jag delvis fina flashbacks, men även hur vissa människor verkligen är funtade. Efter drygt två månader på högstadiet började jag skolka och sket totalt i allting. På möten i åttonde klass sa mina lärare att det kom som en chock för de att jag var mobbad. Det var ingen jävla chock. De visste om det hela tiden, men alldels för fega och lata för att bry sig. Lärarna visste mycket väl om detta, men de var allt för rädda för att göra någonting. Det var alltid lärare som påpekade min frisyr. Under en engelskalektion gick läraren fram och flyttade min lugg och jag slog till henne på armen. Det blev världens jävla liv efter det. Det fanns en lärare som verkligen såg att jag mådde dåligt när någon slängde en spydig kommentar emot mig och det var min svenskalärare. Han var liksom den enda som riktigt accepterade mig för hur jag såg ut och vem jag var egentligen. En lärare, utav minst 20 st som jobbade där. Lärarna gjorde ingenting. Eller jo, de tvingade mig att besöka kurator och skolsköterskan när de fick syn på att jag hade skurit mig. Jag gick aldrig till kuratorn. Efter att jag varit hos skolsköterskan i tio minuter gick jag därifrån och drog hem direkt. Hon försökte få mig att tro att det var mitt fel att de mobbade mig, att jag faktiskt kunde ändra på mig för att det skulle bli lättare för mig. Det är för fan inte jag som ska ändra på mig, jag har all rätt i världen att få se ut som jag vill.
Jag minns också att vi hade en vikarie under en tid, jag tror det var under 2007. Han var awesome. Han accepterade alla. Han bodde också i Vargön så vi åkte samma buss hem och han satte sig bredvid mig. Då får jag reda på att mina lärare snackar skit om mig inne på lärarrummet, om mitt utseénde. Där fick jag nog.
Jag gick ner för trappan, efter att ha haft en lektion. Det kommer fram tre flickor som gick i åttan och ställde sig ivägen. De stirrade länge på mig innan de frågade.. "Hur gör du för att se så konstig ut?"
Under andra året på högstadiet, åttonde klass, skolkade jag såpass mycket att skolan kopplade in socialen. Jag var, tydligen, borta under totalt 19 skoldagar i rad.
"Under utredningens början hade Therese svart hår framför ansiktet och gick nästan hela tiden endast i svarta kläder och nitbälten, hon sa knappt någonting och svarade inte under tilltal. Under utredningens gång har hon färgat håret ljusare och går även i färgglada kläder, gladare."
- Jag kanske hade färgat håret ljusare, hade lite färggladare kläder på mig. Tror ni jag var gladare för det? ÄR NI HELT JÄVLA INKOMPETENTA ELLER? Jag mådde minst lika dåligt som när utredningen av SOC började som när den led mot sitt slut. Utredningen gjorde ingen större skillnad. Det kollade mest bara läget. De kom fram till att skolan skulle ge mig hjälp med de flesta ämnena för att komma ikapp. Gjorde de det? - Nej.
På våren 2008 blev jag inlagd på BUP p.g.a. att jag var suicidrisk och hade ett grovt självskadebeteénde. Tro själva fan det. Hösten 2008 var den värsta perioden i mitt liv hittills, jag led av kraftiga humörsvängningar, jag var nästintill arg hela dagarna. Jag slog folk som sa något till mig. Jag svarade inte på tilltal i hemmet, jag hade inga gränser. Jag blev det som jag fruktade. Jag blev en mobbare, jag hoppade på människor som endast stod och glodde. Jag levde mitt liv som jag ville. Jag utsatte mig själv för risker genom att träffa främmande pojkar i andra städer - Som jag endast pratat med över nätet. Under den här perioden trodde mina föräldrar att jag gick på droger eftersom att jag var så våldsam. Jag gick ur åttonde klass med 45 poäng. D.v.s. 3 G och 1 VG.
Höstterminen 2009 (Nionde klass.) valde BUP att göra en utredning för att ta reda på vad som var "fel" på mig. Lärarna hade lovat att ge mig extra hjälp, vilket aldrig blev av. Min pappa ringde skolan och försökte få tag i rektorn, men fick istället tag i vår nya vice rektor. Han visste inte ens om att jag fanns och att jag hade sådana problem som jag hade. Min pappa blev rasande och skällde ut honom. Efter ett möte med denna snubbe och alla andra lärare så började jag skärpa till mig och kom iallafall till skolan, det resulterade med att jag fick 85 poäng när jag skulle ut på jullov.
I Februari 2010 kom mina resultat ifrån BUP. ADD, PTSD, Depression, Koncentrationssvårigheter och dissociativa störningar. I Mars 2010 fick jag medicinen Concerta, som gör att man håller sig samlad och lugn. De gjorde så att jag höjde mig med 60 poäng på två månader. Jag gick ur högstadiet med 140 poäng.
Idag tänker jag, var det mig eller lärarna som det var fel på?
Måste få lägga till att mina föräldrar slet som djur för att jag skulle få ha det så bra som möjligt. De la all sin tid för att jag skulle klara högstadiet. Min pappa har högt blodtryck och i och med att han stressade så mycket med mig, samtidigt som han jobbade för tre personer på sitt jobb fick han två proppar i sitt öga. Det är nog det jag mest får dåligt över. Idag kallar de flesta mig för bortskämd. Men jag fick ett nyrenoverat rum ifrån mina föräldrar eftersom att de ansåg att jag förtjänade det när jag klarade högstadiet och kom in på en linje.
Jag hatar egentligen att skriva sånt här, eftersom att jag alltid ångrar mig och tar bort det jag skrivit.
Jag försöker alltid få ihop någonting i mitt huvud. En klarhet över allting.
Ibland kan jag faktiskt inte förstå någonting. Det är då det uppstår konflikter och huvudet kopplar bort allting.
Jag ser inte vad andra ser. Jag fokuserar inte. Jag anstränger mig inte. Inte ens lite.
Men vad hjälper egentligen? Ingenting, inte ens tiden. Den läker inga jävla sår, den enda som kan göra skillnad är jag. Jag vill att allting ska fungera, men ingenting gör det. Vissa stunder är bra, andra är ett stort kaos av ingenting.
Av missförstånd. Av tomhet.
Jag är ingenting.
Kvarglömd, en borttappad nalle.
Minnen.
Minnen. Vad fan ska det vara bra att ha för? Ångest, hat, sorg, ilska.. Kärlek.
Ser du ur samma vinkel som jag? Känner du samma sorg och ilska som jag?
Ingen kan skölja av den smuts som jag bär på. Vider.
Det är så egentligen. Ingen förstår någonting.
Du låtsas att må bra för att mänskligheten inte ska förstå att du är ett riktigt jävla psykfall.
Människor som är lyckliga, människor som ser ljust på livet, som har ett ljus.
Jag avundas dem, för jag har ingenting.. Som får mig att vilja göra någonting.
Jag vill inte att människor ska skrika åt mig, jag vet att det är fel på mig.
Jag behöver inte få höra det från andra, jag har redan förstått det.
Jag ska sluta tråka ut er nu, okej?
