sekzlicious

Fotograf: Elin Lund - 2010.

Vet ni vad? Jag trodde jag hade en säker sommar detta året. Jag trodde att jag skulle kunna få ha det som alla andra. Jag trodde att jag skulle få ett sommarjobb, jag trodde att jag skulle få spendera massor med tid med Johan, jag trodde att mina vänner skulle höra av sig till mig. Jag trodde t.o.m. att jag skulle börja må bättre men istället började jag bara må sämre.

Det här har varit en utav det värsta somrarna i mitt liv och det är nu jag har insett att mitt sommarlov är precis som mina skoldagar, om man bortser från det där med att jag går i skolan i 8 timmar då. Jag gör precis ingneting om dagarna och jag hör av mig till vänner som en tok när jag vill hitta på något men är det då inte lite underligt att just alla är upptagna varje jävla dag med vise versa och glömmer alltid av att ringa mig? Alltid. Jag förstår inte hur man kan med att ens säga att jag inte hör av mig eftersom att jag hör av mig minst varannan - var trejde dag till nästan samma personer. Jag har tre vänner som jag umgås med idag. Det är Angelica, Isabelle och Johan.

Vad jag har fattat för så att alla fått en uppfattning om att jag är med Johan hela tiden och jag kan då berätta att så är det verkligen inte. Jag är med Johan på helger för att han jobbar på veckodagarna och har då knappt tid för mig. Det är en anledning till varför jag bara mår sämre och sämre. Eftersom att jag är ensam. Jag är van att ha min pojkvän vid min sida minst 5 dagar i veckan, då jag haft det i 7 månader, och nu ser jag honom knappt i tre dagar i veckan. Mina vänner hör inte av sig. Jag tror inte ens jag kan kalla det vänner längre.

Jag tror inte det bara är sommaren som är helt förstörd, utan hela året har varit ren skit. Jag har aldrig känt mig såhär ensam som jag gör just nu. De senaste veckorna har varit värst, eftersom jag inte haft någon Johan att luta mig emot som jag har kunnat göra de senaste 9 månaderna. Det är klart, jag har Angelica. Men vi är inte så öppna mot varandra som vi kanske borde vara. Eftersom att vi båda vet att båda mår skit, men jag antar att vi är för stolta för att erkänna det för varandra.

Mina vänner har hittills bara stuckit kniven i ryggen på mig och jag förstår verkligen ingenting. Jag hade en tjej som jag trodde jag kunde kalla bästa vän, men som istället super sönder sig varje helg och går bakom ryggen på mig. Jag blir så jävla less. (Och du, jag förstår inte riktigt hur fan du kan stå ut med dig själv, mår du verkligen bra utav att trampa ner på andra? Eller, det visste jag ju redan. För så länge som du har det bra, så skiter du fullständigt i alla andra. Jag såg dig här. Och du kunde inte med att säga någonting. Ditt jävla luder.) Är de inte det ena så är de det andra. Det kanske vore bättre om jag inte hade några vänner alls helt enkelt, för då hade jag sluppit den här skiten. Dock är det redan försent.

En annan anledning till varför jag har börjat må sämre, antar jag, är det att jag inte ens är kapabel till att skaffa ett sommarjobb. Jag har hört att man ska vara ute i god tid om man vill ha ett, men det är inte särskilt lätt att dra ut till Överby, besöka en butik, slänga upp papper vid kassan och säga "TJA, FÅR JAG SOMMARJOBB ELLER!?!??!" när man går på kryckor och lider som en jävla idiot. Idag tror väl folket att jag använde kryckorna och mitt skadade knä som en ursäkt till att jag är för lat för att söka jobb. Jag orkar, jag vill mer än gärna ha jobb och tjäna egna pengar då jag har en mamma som jobbar på SAAB och man vet ju inte hur det går med det, inte heller hur det blir med lönen. Sedan har jag en far som jobbar på Finnveden / Mape och har arbetsuppgifter för minst 3 gubbar. Just därför skulle jag vilja ha ett jobb. Men det är ingen som förstår det utan ger sig istället på mig och kallar mig för lat eftersom jag inte sökt någonting. Jag har som sagt inte sökt någonting p.g.a. att jag har ett skadat knä som fortfarande är dåligt och läkarna vet inte vad det är.

Jag mår psykiskt dåligt och när jag inte har någonting att göra under dagarna då blir det lätt att jag hamnar i tankar som jag inte borde hamna i och det leder till att jag lätt blir deprimerad. Ibland funderar jag på att göra någonting galet så att mina föräldrar får ringa BUP, så de ser till att jag blir inlagd. För jag vet inte hur mycket mer skit jag orkar ta. Sen kan ni som vill, höra av er ifall att ni skulle vilja hitta på någonting. Eftersom jag gör nog ingenting annat än att sitta på mitt rum ändå.

Nu kan alla dra åt helvete, så drar jag och kväver mig själv på mitt rum.